Carl Nordenfalk (1907-1992), legendarisk chef för Nationalmuseum i Stockholm, var mannen bakom stora projekt som Rembrandt-utställningen 1956 och Christina-utställningen 1966. Det är också hans förtjänst att Watteaus berömda målning "Kärlekslektionen" kunde införlivas med Nationalmuseums samlingar. Här berättar han om sin långa bana som konsthistorisk forskare och museiman.

Carl Nordenfalk disputerade 1932 vid Göteborgs högskola på avhandlingen Die spätantiken Kanontafeln och kom att ägna en stor del av sin forskning åt medeltida illuminationer. Vid sidan av sitt vetenskapliga författarskap var Carl Nordenfalk också museiman. Åren 1935-44 verkade han vid konstmuseet i Göteborg och och från 1944 fram till 1968 vid Nationalmuseum i Stockholm, de sista tio åren som överintendent och chef.

Redan under tiden i Göteborg väcktes hans intresse för Vincent van Gogh och 1943 utgav han en monografi, som bygger på en inlevelsefull läsning av korrspondensen mellan van Gogh och hans bror Theo. Nordenfalks nära samarbete med van Goghs brorson V W van Gogh resulterade i att han 1946 fick möjlighet att anordna en magnifik van Gogh-utställning som visades i Stockholm, Göteborg och Malmö. Andra stora utställningar som Carl Nordenfalk stått bakom är Rembrandt-utställningen 1956 och Christina-utställningen 1966,den sista och mest monumentala av hans insatser. I boken får vi följa honom på hans resa i drottning Christinas fotspår och hur han lyckades utverka påvens tillstånd att få öppna hennes grav i Rom.

Carl Nordenfalk stod också bakom några av de viktigaste inköpen till Nationalmuseums samlingar. 1952 lyckades han genomdriva förvärvet av Watteaus Kärlekslektionen, en juvel i museets utsökta 1700-talssamling. Men det kulturpolitiska klimatet i Sverige under slutet av 1960-talet och konflikter med Moderna Museets skapare, Pontus Hultén, gjorde att Carl Nordenfalk 1968 accepterade en inbjudan från USA där han de följande tolv åren forskade och undervisade vid en rad av landets mest prestigefyllda konstvetenskapliga institutioner.

I den här boken berättar Carl Nordenfalk om sin långa bana som forskare och museiman och om sitt förhållande till konsten. Tillsammans med sin dotter Katta redigerade han själv sina memoarer. De hade inte avslutat arbetet när Carl Nordenfalk avled 1992. Katta Nordenfalk har sedan slutfört detta i samarbete med Per Bjurström, f d chef för Statens konstmuseer.